Ett foster växer fram. Vackra barnet till jorden komma. Liv och egenskaper träder fram. Samhället oss delvis forma. Vägar vi tar, glädje vi uppleva och motgångar oss prövar. Dagen sen kommer när vår väg av någon anledning måste ha en ände på denna jord. Inte av den ände bestående av den rödvita STOP-skylten eller varning för stup. Utan en färdbeskrivning av dess slag större än det där liv som på jorden varit. Svårt för mänskligheten att förstå, svårt att ta in. Livets har sin vackra gång, trots att den inte alltid är begriplig.
Det är en morgon i Lycksele. Jag befinner mig i köket hos min farmor och farfar. Resten av familjen sover förutom just jag, farmor Göta och farfar Kjell-Olov. Sommar eller vinter minns jag inte, chansar på sommar. Vad jag minns är att farmor var i farten med att duka fram frukost för hungrig magar. Doften av älgkött, farmormackor (vanligt norrländsk hembakt tunnbröd) och varm choklad seglade i luften. Farfar som alltid var en skämtare, dock ingen klass av Robert Gustavsson precis, försökte liva upp stämningen lite på morgonkvisten och drog någon av hans historier. Skämten var inget som min hjärna la på minnet, men de historier om barndomen hans har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Hur han som barn, tillsammans med sina syskon fått slicka på fettsvålen i taket när maten varit knaper om vintrarna. En annan tid, en annan era. Har inget kort på mig från den dagen, men hade det funnits hade ögonen varit stora som studsbollar(om det nu är en liknelse) sammanslaget av beundran och häpnad. Sen hur sant eller överdrivet det där med fettsvålen var eller inte kommer jag nog aldrig att få veta, men tror jag vill låta det vara så sant som jag faktiskt trodde den där morgonen. Tillbaka till frukosten. Farfar Kjell-Olov var trött på att farmor Göta hade diverse maträtter och bröd döpta efter sig och slog näven i bordet och frågade mig där jag satt vid matbordet redo att hugga in på min smörgås.
- Du vill inte hellre smaka på en "farfar-macka"?
En vadå sa han? Hade farfar blivit tokig, han kunde väl varken baka eller koka gröt? För att inte göra den gamla mannen besviken. Ärligt, man såg glimten i hans ögon när han frågade. Nickade jag artigt och svarade.
- Jo tack farfar! Men vad har du på den om jag får fråga?
Klurigt svar från en finurlig och uppfinningsrikman kom.
- Det är ett hemligt recept, men jag lovar dig att du ska inte bli besviken.
Måste vara något extra saftigt kött som pålägg som farfarsgubben bevarat i källaren från älgjakten i fjor. Det vattnades i munnen på mig medan farfar försvann ner för trappan. Några minuter senare var han åter i köket. Mina ivriga ögon stirrade på hans arm som han höll gömd bakom kroppen. Sekunden senare var min lycka och dröm om den där uppmålade utsökta smörgåsen som bortblåst.
- Varsågod ditt busfrö! Här har du en äkta norrländsk barkbåt, bara att hugga in.
Framför mig placerade han vedbiten med björkens mönster som var toppad med köttbullar och Kalles kaviar. Det var första och sista gången jag någonsin bad farfar om en macka. Däremot är det en historia jag alltid kommer att få leva med.
Många minnen har uppkommit tillsammans med dig, händighetens man och den stora familjeälskaren. Du för alltid finnas i våra hjärtan, en plats där du för evigt ge värme. Vid ett dåligt skämt du alltid kommer väcka glädje. Genom fjäll och natur dig jag till minnet åter bringas. Hösten var din årstid, jaktens årstid. Alltid i mitt minne du vara. Men kära farfar, du har dig själv att skylla när jag säger att jag alltid kommer att starkast minnas den där morgonen med Kalles på barkbit av björk. Du är älskad oavsett var du nu må befinna dig.
/Johanna, ditt busfrö till barnbarn <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar